Sedan sommaren 1980 är Mar Ignatius Zakka I Iwas, kyrkans överhuvud med titeln "Patriark av Antiochia och hela Östern och överhuvud för den universellla syrisk ortodoxa kyrkan". Patriarken brukar även benämnas "Petri efterträdare". Zakka I, som är av irakiskt ursprung, är den etthundratjugoandre patriarken i kyrkans historia. Kyrkans medlemmar benämns i dagligt tal ofta jakobiter efter Jakob Baradaeus.
De syrisk-ortodoxa själva tar emellertid numera bestämt avstånd från detta namn med motiveringen att kyrkan är den ursprungliga apostoliska. Jakob Baradaeus betraktas således ej som dess grundare utan endast som en framträdande enskild person under en kritisk period i kyrkans långa historia. Istället kallar kyrkan sina medlemmar för syrianer och sitt liturgispråk, som är identiskt med den klassiska arameiskan, för syriac. Dessa benämningar fastslogs officiellt i en synodbulla i december 1981. Denna var främst föranledd av den terminologi som kommit att användas i Västeuropa och USA, där inte bara de syrisk-ortodoxa utan även nestorianerna på såväl historiskt som teologiskt helt felaktiga grunder kallades och på sina håll fortfarande kallas för assyrier. Beteckningarna syrian och syriac används enligt motiveringen till bullan av det skälet att ordet syrian tidigt kom att beteckna de invånare i antika Syrien som antog den kristna tron, medan den ursprungliga benämningen för invånarna - araméer - reserverades för dem som höll kvar vid sina tidigare trosföreställningar. "Syrian" är därför liktydigt med kristen och "aramé" med hedning. I linje härmed heter liturgispråket syriac och ej arameiska.
"Dina väldige ligga i ro.
Trots detta obestridliga historiska faktum hajade varken våra politiker eller invandrarmyndigheter till när tusentals personer från sydöstra Turkiet och nordöstra Syrien dök upp i Södertälje och sade sig tillhöra detta utdöda folk. Ej heller reagerade de när dessa påstådda assyrier ställde krav på hemspråksundervisning, trots att det är ett lika obestridligt historiskt faktum att assyriskan som ju skrevs med kilskrift, definitivt hade försvunnit som levande språk redan på Alexander den stores tid för 2 300 år sedan.
Hade då ett under inträffat i Södertälje av alla platser?
Svaret är nej. Bakgrunden till det utdöda språkets återuppståndelse är i korthet följande. Liksom de nestorianska, kaldeiska, syrisk-katolska och maronitiska kyrkorna använder, som ovan nämnts, den syrisk-ortodoxa den klassiska arameiskan som liturgispråk. Det var detta språk som Jesus talade. Under de arabiska erövringstågen på 600-talet trängdes det undan av arabiskan och var redan på 800- talet på väg att dö ut som talat språk. Som ett kommunikationsmedel för de lärde användes det dock ytterligare några århundraden på samma sätt som latinet i Europa. Många av de syrianska invandrarna talade en vulgariserad form av denna klassiska arameiska som in i våra dagar levt kvar i deras hemtrakter. Denna dialekt - som är starkt uppblandad med turkiska, kurdiska och arabiska - brukar kallas "suryoyo". En annan talad variant av av arameiska återfinns i tre små städer norr om Damaskus och en tredje i gränstrakterna melllan Irak, Turkiet och Iran. Som nämndes i kapitlet om nestorianerna upphöjdes denna dialekt, den s k urmiadialekten, genom amerikanska missionärers arbete på 1800-talet till ett slags skriftspråk. På 1850-talet översattes såväl Nya som Gamla Testamentet till detta språk, som ej är begripligt för en person som talar suryoyo.
Trots detta har svenska skolmyndigheter, livligt påhejade av dem som drivit tesen om det assyriska folkets återuppståndelse, sökt göra en syntes av urmiadialekten, den klassiska arameiskan och suryoyo. Under 1980-talets första år reste delegationer från Södertälje till Syrien och Turkiet för att konstruera ord för moderna företeelser som saknades i den talade dialekten och som nu skulle ingå i det konstruerade hemspråket. Denna konstgjorda arameiska språkbastard kallades sedan för assyriska. Att språket på sina håll döpts om till syrianska eller turabdinska ändrar inte det faktum att hemspråksundervisning sedan länge bedrivs i ett språk som inte existerar och aldrig har existerat utanför svenska skolväggar. Hemspråksundervisningen i "assyriska" har varit och är omstridd bland de syrisk ortodoxa, dels därför att en majoritet på goda historiska grunder bestrider teorierna om en assyrisk identitet, dels därför att den svenska skolan berövar barnen deras egentliga hemspråk. I Syrien och Turkiet är de ofta tre- eller rentav fyrspråkiga och talar arabiska, turkiska, kurdiska och sin arameiska dialekt. Redan i början av 80-talet träffade jag i nordöstra Syrien barn som med sina familjer måst återvända efter att ha fått sin asylansökan avslagen och som under åren i Sverige förlorat sina kulturella rötter genom att endast ha fått studera svenska och den konstruerade "assyriskan". Genom hemspråksundervisningen hade de berövats alla möjligheter till en snabb återanpassning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar