Beth zabday under Svärdets år!

Byn som vi idag oftast kallar Azech har olika namn beroende på vilket språk man använder:

Bethzabday – syrianska namnet.

Azech– arabiska namnet.

Hazach – kurdiska namnet.

Idil – turkiska namnet.

Under ”Svärdets År” förföljdes tusentals kristna i Turkiet för sin tros skull. Många syrianer offrade sina liv när de förgäves försökte försvara sig mot turkarna och kurderna, medan andra inte ens hade någon chans att fly. Hela byar tömdes på sin kristna befolkning genom det barbariska dödandet mot de kristna. Jag har här tänkt berätta om en av få byar som valde att göra starkt motstånd mot de osmanska styrkorna och de kurdiska rebellerna. Det otroliga är att syrianerna i denna by lyckades vinna slaget med Guds hjälpande hand.

I byn Azech gick rykten om att fienden snart skulle anfalla byn. Därför samlades syrianerna och de kyrkliga ledarna av biskopen Mor Behnan Akravi för att välja en person bland dem som skulle vara byns ledare. Efter gudstjänsten samlades alla och genom lottning skulle det hela avgöras. Biskopen ristade in ett kors på det papper som var det tecken som skulle visa vem Gud hade valt för denna svåra uppgift. Lotten föll på Yeshua Hanna Gevriye som mottogs av jubel och glädjerop bland folket. Biskopen välsignade honom samtidigt som han uppmanades visa vishet, djärvhet och mod inför den svåra uppgift som väntade honom. Ytterligare en person valdes till att bistå byns ledare med hjälp vid behov. Yeshua Hanna började direkt arbetet med att förbereda byns invånare på ett stort slag som snart skulle äga rum. Han bestämde sig för att förstöra och bränna ned tre kvarter som låg i en närliggande djup dal, eftersom han ansåg att det annars skulle bli svårt för syrianerna att kunna skydda sig mot fienden. I dalen pågick ett stort arbete med att gräva diken och bygga tunnlar som man trodde de skulle ha nytta av i ett kommande krig. Dessutom byggde man en stor mur kring hela byn genom de stenar som kvarlämnats efter att man rivit ner husen i dalen. När detta var klart svor folket ed om att de skulle kämpa tills sista andetaget mot folket:”Det finns ingen anledning att dö med skammen och förnedringen, då utgångspunkten är döden”. Förutom det stora arbetet med att bygga muren samlade man ihop en grupp som hade till uppgift att tillverka ammunition av bly och krut.

Fienden anfaller!

Det första fienden gjorde medan de närmade sig Azech var att bränna ner alla åkrar och sedan förstöra vindruvs- och fruktodlingarna runtomkring byn. Sedan började man anfalla byn, men de förberedda syrianerna försvarade sig tappert och förlusterna blev nästan lika stor på båda sidor. Men fienden valde att dra sig tillbaka, vilket innebar att byborna hade lyckats vinna det första slaget.På morgonen den 2 juni väcktes den kristna befolkningen från muslimerna en bit utanför byn ropandes: ”Allah akbar”. De verkade mer aggressiva och mycket större till antalet än i det förra slaget. Hårda strider utbröt och fienden lyckades nå murarna trots stora förluster, men framför muren slog de krigande syrianerna hårt tillbaks mot styrkorna.

Antalet döda ökade stort när striderna på detta sätt fortsatte i sju dagar och nätter utan några som helst avbrott. Lukten av de döda kropparna började bli outhärdlig. På den åttonde dagen avtog fiendens anfallsstyrka på morgonen, men detta var enbart taktik från deras sida eftersom de istället valde att satsa alla sina krafter på att anfalla på nätterna istället. Striderna fortsatte i 40 dagar, men trots denna långa period av krigande lyckades inte fienden besegra syrianerna, trots deras överlägsenhet när det gällde både vapen och antalet stridande. Under striderna hade Azechs bybor förlorat många av deras djärva och modiga krigare, men trots detta var befolkningen övertygad om att Guds stora nåd och beskyddande hade hjälpt dem att kunna fullfölja deras motstånd mot det stora antalet fiender. När kurderna förstod att det verkade omöjligt att kunna ta sig in i byn, drog de sig tillbaka från byns omnejd. Men nu fanns ett annat problem för syrianerna. Under kriget hade byborna fått mycket ont om både vatten och föda och för att kunna överleva var de tvungna att göra något. Byledaren tog med sig några man på natten och anföll en av de kurdiska byarna i närheten och tog en del byten som de kunde dela rättvist mellan sig. Men de kurdiska och osmanska styrkorna reagerade snabbt när de fick höra att byborna hade plundrat en av byarna runtomkring. Nu valde de att försöka göra sig av med syrianerna genom att använda en annan taktik.

För att kunna förgöra den kristna befolkningen skickade man en anmälan till regeringen där de anklagade syrianerna för att vara armenier som försökte göra uppror genom att förstöra alla byar runt Azech. När anmälan nådde myndigheterna beslutade sig kommendanten Ömer Naci att skicka ca 8000 krigsutrustade milissoldater mot Azech, där kurdiska rebeller också anslöt sig till dessa trupper. Detta hände den 1 Oktober 1915. Hur skulle syrianerna lyckas överleva nu? Hur skulle invånarna i Azech kunna göra motstånd mot dessa starka trupper?”För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.” (Matteus 19:26)

Syrianerna som såg att trupperna började närma sig byn, begärde att få träffa kommendanten. När han gav sin tillåtelse gick de andliga ledarna tillsammans med biskopen till ett tält där han befann sig. Med sig tog de fyra laster vetegryn, smör, 15 levande djur och 15 laster med bröd till soldaterna. Kommendanten tog emot maten artigt, medan syrianerna försökte förklara att anklagelserna mot dem var falska. Han trodde på deras ord och såg att de var trogna och hedersfulla människor. Ömer Naci uppmuntrade dem och sade: ”var inte rädda, utan återvänd till er by”. När han sa detta blev kurderna uppretade och gick återigen till honom där de mutade honom. Dagen därpå kom syrianerna dit, men stoppades av vakterna som sa till dem att återvända och att kommendanten inte ville ta emot vare sig dem eller deras gåvor. De vände tillbaka till byn och meddelade byborna att kommendanten ändrat sig och att kriget med all sannolikhet skulle fortsätta snart igen.

På morgonen den 3 November omringades Azech av fiendestyrkorna och det första skottet avlossades mot byn av muslimerna. Striderna fortsatte under hela eftermiddagen utan avbrott. Medan turkarna sköt mot byn valde de kurdiska klanerna att anfalla byn från den östra sidan. Syrianernas ledare gav order om att inte skjuta förrän fienden var tillräckligt nära murarna för att spara på ammunition. När de hade kommit tillräckligt nära muren började man skjuta mot angriparna, varav den första kulan träffade soldaten med flaggan i handen. Många soldater dödades, medan de andra valde att fly. Under anfallen hade en del av muren sönderfallit av fiendens kanoner, vilket ledde till att syrianerna förlorade 10 av deras krigare. Man bestämde sig för att begrava dessa under natten och började sedan direkt med att återbygga muren som fallit sönder inför nästkommande strider.

Fienden började anfalla tidigt på morgonen innan solen hade gått upp. Men ännu en gång drabbades de av nederlag, genom syrianernas nya vapen som de lyckats tillverka. Men nu började ammunitionen ta slut i byn, men kvinnorna och barnen hjälptes därför åt med att tillverka kulor med hjälp av knappar och metaller som man hade tillgång till. På den 24:e dagen ändrade den syrianske ledaren taktik. Han tog med sig 50 tappra krigare och gick ut genom tunnlarna och sökte skydd bakom ett stort stenblock. Men några ur fiendens styrkor hörde deras rörelser i tunnlarna och började skjuta. Skottlossningen ledde till att en av Azechs absoluta hjältar träffades av skotten och dog av de svåra skadorna. När de andra sovande soldaterna hörde skotten utanför tältet tog de snabbt till sig sina gevär och gick ut för att strida mot byborna. Men det uppstod förvirring på plats och på grund av nattens mörker och sömnens yrsel började de av misstag börja skjuta mot varandra istället. De krigsutrustade soldaterna kunde inte längre se vilka som var på deras sida så många flydde, vilket även kommendanten gjorde. Syrianerna passade på och tog alla vapen de kunde få med sig som soldaterna efterlämnat på plats och flydde tillbaka till byn. Den natten hade syrianerna lyckats med sin taktik eftersom ca 500 soldater dog i förvirringen. De soldater som hade flytt upprättade ett läger vid en plats som kallas Birhaska.

Kommendanten som såg deras nederlag kontaktade ottomanska rikets befälhavare och bad om hjälp med att förgöra byn. Befälhavaren valde att bistå honom med 15 000 soldater som begav sig mot Azech. Deras mål var att utrota befolkningen och ödelägga byn i ruiner…

Lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. (Psaltaren 31:3)

Reaktionen bland de andliga ledarna

När man fick reda på att fienden hade dessa planer skickade man bud till biskopen i Mosul(Irak) där man begärde hjälp. Han i sin tur gick till den katolske patriarken och ville veta vad han kunde göra för att få slut på kriget mot de oskyldiga syrianerna. De kom överens om att tillsammans besöka den osmanska generalguvernören som hade sitt residens i Mosul. När de kom dit berättade de om hela situationen och att syrianerna var ett fredsälskande folk samt att de bara försökte försvara sig mot de turkiska/kurdiska styrkorna. De försökte förklara för honom att syrianerna var den ursprungliga befolkningen i området. När han hörde detta skickade han ett telegram till den militära kommendanten och sa till honom att söka i dokumentsamlingarna och se efter om de verkligen var syrianer.

När man sökt klart gav han order om att styrkorna skulle dra tillbaka sina trupper till staden Diyarbakir och avsluta attackerna. Genom denna befallning avslutades den 25 dagar långa belägringen av byn Azech och den kristna befolkningen i byn lyckades trots allt överleva kriget!

Miraklet i Bethzabdays kyrka

Kyrkan i Azech har ett litet fönster som ligger tre meter ovanför marken. Anledningen till att man brukar nämna detta är att det under turkarnas/kurdernas anfall mot byn hördes ett strakt ljud från kyrkan som lät som ett åsknedslag. Syrianerna själva förstod inte var ljudet kom ifrån utan trodde först att detta ljud kom från fiendens kanoner. Men även fiendestyrkorna som hörde detta blev förvånade eftersom de trodde att syrianerna hade gömt kanoner i kyrkan som de använde i kriget. En dag begärde kommendanten att få tala med syrianerna om detta. Med honom kom en fältläkare med vita flaggan i sin hand medan han talade med biskopen och de närvarande ledarna:

”Vi vet att ni har en engelsk kanon i kyrkan som ni använder mot oss. Om ni lämnar över den till oss så vet vi att ni är goda medborgare och trogna mot staten och då kan kriget stoppas”. Men syrianerna svarade:” Vi har inga hemligheter, ingen engelsk kanon eller några förbindelser med engelsmännen. Men om ni inte tror på oss så kan ni komma in och leta om ni hittar något. De tog med sig diakonen Gebro Cuma och några andra med sig in i kyrkan som låg utanför biskopens residens. De gick flera gånger fram och tillbaka vid fönstret, men förvånande tvingades de konstatera att det inte fanns någon kanon i kyrkan, trots att de själva sett att ljudet kom från just kyrkans fönster. Officeren sa att man ändå inte kunde skjuta med en kanon från tre meters höjd, medan han lämnade byn och återvände till lägret.

En dag berättar den kaldeiske biskopen Istefanos Bello om just denna händelse:

"Jag var i Rom för att delta i katolska kyrkans synod. En av deltagarna, föreståndaren för Teologikollegiet kom fram till mig och frågade var jag kom ifrån. När jag svarade att jag var från öst och biskop över Halab och Cezire (Syrien) märkte jag hur han snabbt blev mer intresserad. Då frågade han mig om jag visste hur det hade gått för byborna i Azech efter massakern på syrianerna 1915. Jag svarade då att befolkningen hade överlevt och att Gud hade beskyddat dem. "

När jag gav honom detta svar sa han:”Under massakertiden var jag officerare och deltog i striderna mot syrianerna i byn tillsammans med de osmanska soldaterna. Kanonljudet som kom från kyrkfönstret liknade en blixt och det hade stor påverkan på mig, även fast jag efteråt försökte glömma bort den händelsen. Det var därför jag valde det andliga livet direkt när jag återvände till Tyskland, där jag senare vigdes till munk”.

När våra fiender fick reda på det och folken omkring oss upptäckte det, framstod det för dem som ett under. De förstod att detta verk hade kommit till stånd med vår Guds hjälp. (Nehemja 6:16)

Källa: Massakern på syrianerna i Turabdin 1914-1915, Suleyman Hinno. Utgivare: Syrianska Riksförbundet (SRF). 1998, Södertälje.