Turabdin i våra hjärtan

Sent igår kväll satt jag framför Suryoyo Sat (den syrianska sattelit-kanalen) och såg ett program som handlade om min by som heter Azech (arabiska), Idil (turkiska) eller Beth zabday (syrianska). Hur kommer det sig att jag har en så stor längtan inom mig att besöka Turabdin och min egen hemby?

Historien om Beth zabday är inte bara en historia som liknar våra andra byars öde under Svärdets år 1914-15. Det handlar om så mycket mer. Det här är historien om hur syrianerna i byn med hjälp av sin tro övervinner dessa ondskefulla människor på ett mirakulöst sätt. Hur en liten by lyckas försvara sig mot tusentals turkiska soldater och kurdiska gerillor är inget annat än ett Guds ingripande. Ingen by i Turabdin lyckades med det byborna gjorde i min hemby och ändå har vi övergivit vår by. När ska vi återvända?

Azech

Beth zabday min lilla by,

man säger att ensam är fri

och den frie lär vara den starke

Men du och jag tillsammans

blir en stark enhet.

Iband sitter jag i mörkret

och undrar vad som hänt dig.

Vi reste ju alla och lämnade dig kvar.

Men vad kunde vi göra?

Vår tro att du skulle bli vår för alltid,

var inte så starkt som den borde.
Jag undrar om du någonsin

kommer kuna förlåta oss?

För jag själv har svårt

att förlåta mitt folk för att vi

övergav dig.

Det räckte inte med att vi flydde.

Nu splittras vi ännu mer,

jag undrar hur det kommer att

se ut om några år?

Nu är du där ensam.

Men i allas våra hjärtan finns du

och du lever kvar i våra minnen.